SDP:s ordförande Antti Lindtman: Tillväxt och sysselsättning måste nu högst upp på agendan

– Ekonomin har fått draghjälp från omvärlden och vuxit redan sedan 2024, men tillväxten har inte synts i sysselsättningen, snarare tvärtom. Vi kan inte bara vänta på att marknaden och konjunkturen ensamma ska sköta Finlands sysselsättningspolitik, konstaterade Lindtman.

Lindtman påminde om att sysselsättningsgraden under regeringsperioden har sjunkit med över tre procentenheter och arbetslöshetsgraden stigit från drygt sju till över tio procent. Finland har nu den högsta arbetslösheten i EU. Antalet långtidsarbetslösa är nu över 140 000, omkring 55 000 fler än i början av regeringsperioden.

SDP:s tre huvudåtgärder för sysselsättningen

1. Bryta långtidsarbetslösheten

• En ny Lex Taipale för 2020-talet: en engångslösning som ger möjlighet till pension för dem vars faktiska möjligheter att återvända till arbetslivet är mycket små
• Sysselsättningsvillkor ska användas i större utsträckning vid offentlig upphandling
• Arbetsvillkoret återställs till sex månader och lönesubventionerat arbete ska räknas in i arbetsvillkoret. Samtidigt förbättras incitamenten för kommunerna och sysselsättningsområdena

2. Stöd och arbete för unga

• Ungdomsgaranti 2.0: varje person under 30 år ska få en arbetsplats, praktikplats, läroavtalsplats eller studieplats inom tre månader
• Sysselsättningssedlarna för unga ska tas i bruk på riktigt.
• Försök med ett tidsbegränsat stöd för att anställa unga genom läroavtal

3. Tillväxt ska bli arbetstillfällen

• Hushållsavdraget stärks för omsorgs- och vårdarbete
• Småföretag får en tidsbegränsad skattelättnad för att anställa sin första arbetstagare
• Den nedre gränsen för mervärdesskattskyldighet höjs
  Skyddsbeloppet inom den sociala tryggheten reformeras så att det blir lönsamt att ta emot också kortvarigt arbete

– Tillväxt och sysselsättning måste nu högst upp på agendan. Jag kräver att de här åtgärderna tas i bruk redan i år. Inte nästa år, inte någon gång senare. Utan nu, sade Lindtman.

I sitt tal behandlade Lindtman också EU:s gränssäkerhet och EU-finansieringen för nordliga och glest befolkade områden samt tog ställning till Sannfinländarnas agerande under sommaren.

Nedanför är en översättning till svenska av det tal Lindtman höll i Kouvola:

Antti Lindtmans politiska lägesöversikt 12.8 i Kouvola

Kära vänner,

Det är trevligt att se er här i Kouvola när den politiska hösten tar sin början, i en stad som rentav kan beskrivas som en knutpunkt för finländskt säkerhetstänkande.

Här syns säkerheten i garnisonen i Vekaranjärvi. Den syns i järnvägsnätet, vars betydelse blir allt större i en tid då Europas säkerhetsmiljö är i omvälvning. Den syns i företag vars verksamhet är kopplad till försörjningsberedskap och logistik.

Och framför allt syns den i människornas sätt att betrakta sin omgivning och uppfatta världen. Här förstår man kanske bättre än i många andra finländska städer att säkerhet aldrig är någon självklarhet.

När gränsen är nära känns också händelserna i världen närmare. Ända in på huden.

Det märkte den lokala Antti Syrjänen i april, när han filmade drönare som hade förirrat sig till området på ett sätt som säkert har fastnat i mångas minne. Han kallade dem för ” drooninpaska”.

Det jordnära uttrycket träffade rätt och fastnade i minnet, hos oss alla.

För bara några år sedan skulle nyheter av det här slaget ha känts avlägsna eller exceptionella. Nu är de en del av den europeiska och finländska vardagen. Kränkningar av luftrummet, GPS-störningar, cyberpåverkan, misstankar om sabotage, hybridoperationer. Det är inte längre hotbilder, utan i allt snabbare takt en del av vår samtid.

Därför talar vi i dag om säkerhet på ett helt annat sätt än för ett årtionde sedan. Drönarna här i Kouvolatrakten gjorde situationen ännu tydligare också för oss och visade samtidigt på luckor.

Det blev klart att det inte längre räcker med att det så kallade hårda försvaret är i skick. Självklart måste det vara det. Men vid sidan av det behövs en stark gränssäkerhet, fungerande försörjningsberedskap, förmåga att skydda kritisk infrastruktur och snabbt reagera på förändrade förhållanden, fungerande samarbete och kommunikation mellan myndigheterna samt medborgarnas förtroende. Framför allt behöver vi också starka internationella partnerskap.

Säkerhet är verkligen inte en fråga för bara ett eller två ministerier. Det är en fråga för hela samhället, för varje finländare. Därför ser vi också bortom våra egna gränser. Till de platser där krig och orättvisor skapar otrygghet, nöd och lidande. Därför arbetar vi både nära och långt borta för rättvisa och fred.

Förra veckan deltog jag i Kotkaniemi-forumet i grannkommunen Luumäki. Där diskuterade vi den säkerhetsmiljö som Europa lever i och hur snabbt enskilda händelser kan påverka hela kontinenten.

Händelserna i Ceuta, Spaniens exklav på den afrikanska kontinenten, lyftes tydligt fram i diskussionerna. Och av goda skäl. Incidenten visade hur snabbt en situation kan eskalera om övervakningen av den yttre gränsen brister.

Här är vår linje tydlig:

Europeiska unionens yttre gräns måste vara övervakad under alla förhållanden. Gränstrafiken måste alltid vara under kontroll. Kriminell verksamhet som leder till förlust av människoliv måste bekämpas effektivt genom konkreta åtgärder och samarbete.

Och om det bakom händelserna finns hybridpåverkan eller påtryckningar från en stat måste vi svara beslutsamt.

Ceuta är inte bara Spaniens problem, och inte bara ett problem för Medelhavsområdet. Det handlar om europeisk säkerhet. När tusentals människor plötsligt försöker ta sig över EU:s yttre gräns kan det inträffade inte i första hand behandlas som ett verktyg för att skapa rädsla och nya motsättningar bland européerna, och inte heller som ett sätt att skuldbelägga det land som försöken att ta sig in riktas mot.

Det måste noggrant utredas vem som organiserar händelserna. Det måste undersökas om kriminella nätverk är inblandade och bedömas om migration ännu en gång försöker användas som ett verktyg för politiska påtryckningar. Men framför allt måste vi vara beredda att visa stöd och solidaritet med det land som försöken att tränga in i riktar sig mot.

I synnerhet vi finländare borde redan känna igen de här fenomenen mycket väl. Vi har sett vid vår egen östgräns hur migranter och människor i desperata situationer kan användas som verktyg för statlig hybridpåverkan. Som ett EU-land vid den yttre gränsen ligger det inte i vårt intresse att skuldbelägga ett annat gränsland som utsätts för påtryckningar. Vi bör i stället erbjuda stöd och hjälp för att hantera situationen.

Det viktigaste är hur hela Europeiska unionen reagerar på kriser. Om varje medlemsland i ett krisläge av inrikespolitiska skäl börjar peka anklagande på andra försvagas hela unionen. De enda som tjänar på det är Europas fiender.

Om Europa däremot agerar tillsammans skickar det ett mycket tydligt budskap till dem som försöker använda migration eller hybridoperationer som påtryckningsmedel.

Då lyder budskapet: Ni möter inte ett enskilt medlemsland. Ni möter hela Europeiska unionen. En enad och stark union.

Att bygga just ett sådant Europa ligger i Finlands säkerhetsintresse.

Här finns det också skäl att komma ihåg en sak som Finlands inrikesminister, och kanske hela regeringen, verkar ha glömt:

Vi är själva ett gränsland. När Finland vid östgränsen utsattes för instrumentaliserad inresa organiserad av Ryssland blev vi inte lämnade ensamma. Europeiska myndigheter kom till Finland när vi bad om hjälp. Europeiska unionen stod vid Finlands sida.

Mot den bakgrunden har det varit omöjligt att förstå den diskussion som Sannfinländarna, med inrikesministern och finansministern i spetsen, har satt i gång och där Spanien skuldbeläggs samtidigt som motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper underblåses.

Den sannfinländska inrikesministern Rantanen lyckades minsann få ut sitt budskap i världen med kraft: ”Stäng ut Spanien ur Schengenområdet!”

Tyvärr var det ett budskap som skadade Finlands säkerhet.

Rantanens budskap stannade verkligen inte i de inhemska nyheterna. Det uppfattades som Finlands linje i beklagligt många europeiska huvudstäder vars stöd Finland fortfarande kan komma att behöva i framtiden.

Oroväckande var också den samlingspartistiske statsministern Orpos reaktion. Inte heller den här gången räckte Orpos kraft till mer än att beteckna inrikesministerns uttalanden som privata åsikter. Men hur skulle någon utanför Finlands gränser kunna tänka sig att en finländsk ministers uttalanden i internationella frågor är privata funderingar?

Nu förmådde Orpo inte tydligt säga det som samtliga ministrar omedelbart och högljutt borde ha sagt: Ett EU-land som utsätts för ett omfattande försök att tränga in lämnas inte ensamt, och dess ställning får inte börja undergrävas mitt under ett försök till påtryckning.

Det här är inte någon bisak som man i tysthet kan försöka rätta till med ett konfidentiellt telegram eller ett telefonsamtal.

Också säkerhet bygger på förtroende. Och förtroende bygger på att vi står vid våra partners sida när de behöver oss. Då kan också vi få stöd när vi behöver det.

Kära vänner,

Händelserna i Ceuta berättade inte bara något om Spanien och om det som sker vid Marockos kust. De berättade också något om den finländska regeringspolitiken och om den förändring som skett där: Sannfinländarna har tagit dirigentpinnen och bryr sig inte om den samlingspartistiske statsministerns eller hela regeringens gemensamma linjer.

Händelserna visade än en gång hur olika uppfattningar om säkerhet just nu konkurrerar med varandra. Vissa bygger säkerhet genom samarbete.

Men åtminstone ett parti föreställer sig att säkerhet byggs genom motsättningar.

Vissa förstår att Finland är ett litet land vars största styrka är förmågan att bygga partnerskap och samarbete. Men ett parti tycks tro att den som skriker och bråkar högst också är den som bestämmer.

Det här försökte jag varna för på vår partikongress i Tammerfors när jag sade att det har kommit en gökunge i regeringens bo som småningom tar över hela boet. Och precis det här har hänt under sommaren.

Kära vänner,

Europeiska unionen förhandlar om finansieringsramen för de kommande sju åren. Där avgörs mycket mer än enskilda budgetposter. Där avgörs också vilken säkerhetspolitik Europa ska bygga för 2030-talet.

Det är helt riktigt att mer resurser föreslås för gränssäkerheten. För ett gränsland som Finland är det självklart viktigt.

Men i samma andetag måste vi fråga: Var finns pengarna som ska hålla livskraften uppe i de regioner vars säkerhet och ansvar vid den yttre gränsen hela Europa nu talar om?

Det är ytterst oroande att det särskilda stödet till nordliga och glest befolkade områden saknades i kommissionens förslag. Och när områdena vid östgränsen äntligen har fått ett eget instrument, EastInvest, bygger det på lån, inte på stöd. De regioner som drabbades av brexit fick en gång i tiden en direkt stödfond från EU på fem miljarder euro. Vi erbjuds lån.

Det är en skillnad.

Säkerheten ökar inte om människorna flyttar bort.

Säkerheten ökar inte om arbetsplatserna försvinner.

Säkerheten ökar inte om kommunerna i gränsregionerna tynar bort samtidigt som deras betydelse för hela Europas säkerhet växer.

Det är just därför Finlands regering borde ha bedrivit ett mycket aktivare påverkansarbete redan för månader och år sedan. Vi borde bygga samarbete med de länder som förstår de nordliga områdenas särställning. Vi borde ha sökt stöd innan kommissionens förslag kom på bordet, inte först efteråt.

Kära vänner,

Vi ska inte vara det land som ser på Europa med blicken fäst vid sina egna skospetsar. Vi ska inte vara ett land vars regering innehåller personer som leker med tanken på att hela unionen ska upplösas och att Finland ska lämna EU.

För ett litet land som Finland är ett starkt och enat Europa varken ett problem eller ett hinder. Det är ett livsvillkor för vår framgång. Och det är en möjlighet som vi måste ta vara på, inte försöka undvika.

Finland måste vara det land som sitter vid bordet när besluten fattas. Inte det land som i efterhand förklarar varför vi blev stående vid sidan om. Vi måste driva på för en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, modigare användning av beslut med kvalificerad majoritet och ett aktivt och konstruktivt sökande efter allianser.

En sådan Europapolitik skulle också gynna den finländska tillväxten. Att undanröja hinder på den inre marknaden, förbättra kapitalets rörlighet för tillväxtföretag och göra gemensamma satsningar på ren energi och säkerhetsteknik är inga avlägsna Brysselfrågor. Framgången för många av våra framtida företag är direkt beroende av dem.

Den sannfinländska bromsen har hållit Finland ute i diket och på vägrenen när vi borde ha varit ute på landsvägen.

Kära vänner,

Sommaren har visat att Sannfinländarna också urholkar medborgarnas förtroende för ett rättvist beslutsfattande i en rättsstat.

Wille Rydman har gjort den här sommaren till sitt eget spektakel.

Minister Rydman konstruerade alldeles egna tolkningar av nedskärningarna i bidragen till organisationer som utför värdefullt socialt arbete och hjälper människor. Statsministern får säga vad han vill, men minister Rydman vet tydligen bättre vad som hör till arbetsron för organisationerna inom social- och hälsovården.

Därefter ifrågasatte han medvetet centrala principer för vetenskapssamfundets verksamhet, finansiering och oberoende. Ministern beslöt att fördela forskningsmedlen helt enligt eget huvud på ett sätt vars laglighet nu utreds i efterhand. Varje politiker i ett civiliserat land, och i ett parti som vill kalla sig ett bildningsparti, borde ändå komma ihåg att vetenskapssamfundet måste få vara fritt, nyfiket och oberoende också när forskningsresultaten inte faller politikerna i smaken.

Och efter allt detta har denna effektiva minister redan börjat försäkra sig om att den nuvarande regeringsbasen ska fortsätta efter valet. Man förbereder redan nu för att hålla valets vinnare utanför regeringen, och den här gången öppet. Politiskt spel har blivit ett etablerat fritidsintresse för Sannfinländarna.

Och efter allt som hänt tar en tidigare vice ordförande för Sannfinländarna, numera ordförande för riksdagens förvaltningsutskott, plats i offentligheten och skrämmer österbottningarna med den förfärliga möjligheten att en socialdemokratisk riksdagsledamot som har bott i Finland i över 30 år men kommer från Afghanistan kan bli minister, om inte Österbottens fria män vaknar och går till handling.

När en person som är född i ”fel” land på grund av sitt födelseland och sin ”felaktiga” tro förvägras rätten att inneha ett offentligt uppdrag befinner vi oss i själva kärnan av ett slags rättfärdigande av rasism.

Det här sannfinländska skränandet och gormandet fortsätter naturligtvis så länge statsministern tillåter det i regeringssamarbetets namn och Sannfinländarnas ordförande skyddar det. Purra vill förstås erbjuda ett varmt hem för diskriminerande, stämplande och rentav rasistiskt agerande under partiets vingar, och på så sätt stödja och möjliggöra partiets deltagande i nya maktspel.

Men frågan är: kommer den samlingspartistiske statsministern att fortsätta på samma linje med stora ord och små handlingar som hittills har präglat regeringens hantering av rasismfrågorna?

Kära vänner,

Högerregeringen snubblar. Ibland snubblar den över sina egna interna motsättningar, ibland utåt och ibland i förhållande till omvärlden.

Men vi måste se framåt.

Nu måste vi rikta blicken mot det som verkligen avgör vanliga finländares vardag: arbetsplatser, sysselsättning och service.

På arbetsplatserna fortsätter arbetstakten att skärpas och otryggheten ökar.

Sysselsättningsgraden har under regeringsperioden sjunkit med över tre procentenheter. Vi har nu omkring 70 000 färre sysselsatta än i början av valperioden, trots att Finland gick in i den här valperioden med den högsta sysselsättningen i landets historia.

Samtidigt har arbetslöshetsgraden stigit från drygt sju till över tio procent. Antalet arbetslösa har ökat med nästan hundratusen. Finland har rasat till att bli det EU-land som har den högsta arbetslösheten.

Antalet långtidsarbetslösa är nu över 140 000, omkring 55 000 fler än i början av regeringsperioden. Och antalet unga arbetslösa arbetssökande har på tre år ökat med över 60 procent.

Vi står inför en historisk sysselsättningskris. Och regeringen reagerar med en axelryckning och talar om Statistikcentralens senaste tillväxtsiffror. Regeringen glömmer att dess betyg inte avgörs av tillväxtsiffrorna under ett eller två halvår i slutet av regeringsperioden, utan av resultaten under hela valperioden. Av det faktum att arbetslösheten när regeringen avslutar sin period ligger på en högre nivå, på europeisk rekordnivå, än när regeringen tillträdde.

Och av det faktum att skuldsättningen i dag fortsätter på en högre nivå än när regeringen tillträdde för nästan fyra år sedan.

Och av det faktum att regeringens löften om tillväxt och välfärd inte syns i människornas vardag. Av det faktum att de stora skattesänkningar som regeringen beslutat om mest har gynnat dem med de högsta inkomsterna.

De reviderade statistiska uppgifterna visar att ekonomin har fått draghjälp från omvärlden och i själva verket vuxit redan sedan 2024. Men den tillväxten har inte synts i sysselsättningen, snarare tvärtom. Och nu säger regeringen till finländarna att sysselsättningseffekterna kommer att synas först om ett halvt år.

Jag frågar: Varför ska vi vänta ytterligare ett halvt år med armarna i kors när tillväxten redan har pågått i två år?

Vi kan inte stå och vänta på att marknaden och konjunkturen ensamma ska sköta Finlands sysselsättningspolitik.

Därför har SDP sammanställt ett konkret paket med snabba åtgärder för att omvandla tillväxtmöjligheterna och exportens dragkraft till arbetstillfällen, inte någon gång i framtiden, utan här och nu.

Vår första prioritering är att bryta långtidsarbetslösheten. Vi vet från 1990-talets depression vilken lång skugga långtidsarbetslösheten kastar över samhället, till och med flera årtionden framåt.

Därför skapar vi en ny Lex Taipale för 2020-talet: en engångslösning som ger möjlighet till pension för dem vars faktiska möjligheter att återvända till arbetslivet är mycket små.

Därför tar vi i större utsträckning än i dag i bruk sysselsättningsvillkor vid offentlig upphandling, så att upphandlingarna faktiskt öppnar dörrar för långtidsarbetslösa, unga och andra som har svårt att få arbete.

Och för att förbättra incitamenten för kommunerna och sysselsättningsområdena återställer vi arbetsvillkoret till sex månader och låter lönesubventionerat arbete räknas in i arbetsvillkoret.

Kära vänner,

Vår andra prioritering är de unga. Vi skapar Ungdomsgaranti 2.0: varje person under 30 år ska garanteras en konkret arbetsplats, praktikplats, läroavtalsplats eller studieplats inom tre månader. Vi säkerställer att sysselsättningssedlarna faktiskt kommer till användning och inte blir oanvända. Vi vill också pröva ett tidsbegränsat stöd för att anställa unga genom läroavtal. Vi utvärderar om det fungerar och utvidgar det bara om det gör det.

Vår tredje prioritering är att omvandla tillväxt till arbetstillfällen där arbetstillfällena faktiskt uppstår. Vi stärker hushållsavdraget för omsorg, vård och andra arbetsintensiva hushållstjänster. Vi inför en tidsbegränsad skattelättnad för småföretag på 25 procent av kostnaderna för att anställa den första arbetstagaren. Vi höjer den nedre gränsen för mervärdesskattskyldighet, så att småföretagare inte behöver vara rädda för att växa. Och vi reformerar de skyddade beloppen inom den sociala tryggheten så att också kortvarigt arbete alltid förbättrar försörjningen och aldrig försämrar den.

Tillväxt och sysselsättning måste nu högst upp på agendan och får inte lämnas enbart i marknadens händer.

Kära vänner,

I stället för att koncentrera sig på att främja sysselsättningen har regeringen i det här strama ekonomiska läget hittat utrymme för att frikostigt dela ut skatteförmåner.

Vi har lagt fram konkreta åtgärder för sysselsättningen. Jag kräver att de tas i bruk redan i år. Inte nästa år, inte någon gång senare. Utan nu.

Människor tror på en vändning i ekonomin först när de ser effekterna i sin egen vardag. På lönebeskedet. I tryggheten att få behålla sitt arbete. I barnets sommarjobb.

Kära vänner,

När jag blickar framåt ser jag ett Finland som kunde vara så mycket mer än det är just nu.

Jag ser ett Finland där finländsk kvantkompetens är en exportmotor. Ett land med drygt fem miljoner invånare som bygger teknik som hela världen snart behöver.

Jag ser ett Finland där en ung person hittar ett sommarjobb och sitt första arbetsavtal utan att behöva kämpa särskilt för det. Där en långtidsarbetslös faktiskt får en väg tillbaka till arbetslivet, eller, om arbetsförmågan inte räcker till, en värdig och mänsklig lösning i stället för att i åratal hamna mellan olika system.

Jag ser ett Finland som inte reser sig genom nedskärningar, utan genom att bygga kompetens, teknik, grön omställning och framför allt förtroende för att morgondagen kan bli bättre än i dag.

Det Finland uppstår inte av sig självt. Det uppstår inte genom att vänta, hoppas och skära ner. Det uppstår inte om vi låter den sannfinländska bromsen fortsätta bestämma takten.

Det uppstår när vanliga finländare här i Kymmenedalen och överallt annars i Finland åter sätts främst.

Nu är det äntligen de vanliga finländarnas tur.

Kära vänner,

Härifrån Kouvola framstår allt detta som kristallklart.

Säkerhet är här inga tomma ord. Det handlar om det som sker på den egna gården, eller om det som kanske faller ner där.

Europa är ingen avlägsen institution. Där fattas beslut om huruvida också glest befolkade gränsområden som de finländska ska få stöd.

Rättsstaten är inte bara ett fint ord. Den mäts i om beslutsfattandet är rättvist och om det åtnjuter medborgarnas förtroende.

I allt detta snubblar regeringen.

Men vår uppgift är inte bara att förfasa oss över och sörja det. Vår uppgift är att visa att det finns en annan väg.

Inte den sannfinländska vägen med motsättningar, rasism och politiskt spel. Utan vägen mot ett tryggt och starkt Finland. Vägen mot ett pålitligt Europa. Vägen mot ett rättvist hemland som erbjuder arbete och försörjning.

Den vägen börjar vi nu åter bygga. Tillsammans. Fram till valet nästa vår, och också därefter.

Tack!